Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”. /Teresa
Det finns mycket jag vill prata om – men även om det på ett sätt är rätt forum, så är det mycket som jag behöver prata om i en tryggare, dialogmöjlig miljö. Delvis av det skälet, och även av respekt för andra, specifika individer, kommer jag inte prata så mycket om enskilda fall, men jag kan åtminstone säga detta: Jag har, mer än en gång, gått över en annans person gränser i en sexuell situation. Jag har bidragit till ett socialt klimat som öppnar vägar till gråzoner, där det blir fel. Det finns inte mycket jag ångrar i mitt liv, och önskar jag kunde göra ogjort. Det här önskar jag att jag kunde göra ogjort.
Det blir en del insikter när sådant kommer tillbaka. Speciellt en gång kom det som en chock, första gången. Då hade det gått två år från tillfället då jag gått över den andres gräns, och jag hade, korkat nog som det är, inte haft en aning om att jag hade gjort så. Tack och lov för att det har kommit tillbaka, för som så ofta är ska det mycket till för att inse när en har gjort fel. Ack och ve för att det skulle behövas. Gissa om det fick mig att börja fundera på min syn på relationer och andra människor. Gissa om jag önskat mig ett forum där jag, utan oro för min egen skull eller för den andres skull kunnat prata om det här. Den andres skull säger jag, för denne, i det här specifika fallet, vill enligt gemensam god vän inte att det ska bli en stor grej.
Så, låt mig berätta vad har jag funderat mest på. Jag ser mig själv som en ganska snäll kille och tror de flesta som känner mig håller med. Jag är hänsynsfull och hjälpsam, bryr mig om vad som uppskattas – länge var jag direkt mesig och ganska undergiven. Det här tror jag är farligt.
Med den självbild jag har haft, och den påföljande bild jag har haft av andra människor, så har jag helt enkelt utgått ifrån att om jag gör fel så kan den andre personen ta mig i örat, problem solved. Den andra personen är den som har kontroll. Jag är visserligen lite större och starkare rent fysiskt, men vilken del hade det i min självbild? Ganska liten – jag var ju den mindre i det sociala.
Jag är man, jag är fysiskt stark, och jag har även som den person som sett sig som liten i det sociala haft perioder då jag varit väldigt självsäker med god självkänsla. Då utan insikten att jag då har kontrollen och måste vara noga med signaler från min partner, så att hen är med på leken. Speciellt om personen vanligtvis var större än mig, rent socialt – jag trodde ju fortfarande att den andra personen kunde säga ifrån utan att jag skulle kunna undgå att förstå. Men, det som jag inte förstod, en person som rent fysiskt är större och starkare än du är själv och är fysiskt väldigt nära är ganska skrämmande. Jag, skrämmande? Döm min förvåning när jag insåg att så var fallet.
Efter det första chocktillfället så har jag såvitt jag kan bedöma inte, eller åtminstone i kraftigt minskande grad, gått över någons gräns. Jag har blivit väldigt noga med att det ska finnas ett väldigt tydligt ‘Ja’ med i bilden, och framförallt fokuserar jag mer på vänner och mindre på relationer. Jag hoppas de personer jag skadat kommer ur det här välbehållna, jag hoppas jag kommer förlåta mig själv i framtiden, jag gör mitt bästa för att göra världen bättre.
Hur som helst, kille. Var försiktig, du är otäckare än du tror, även om du är snygg, het och attraktiv, och den oerhört starka person som du raggat upp kan vara rädd för dig och för tillfället inte alls särskilt stark. Har du fått ett väldigt tydligt ja?
Roleplaying is So Gay 