Det jag har att berätta om är inte en våldtäkt. Det är inte ens sex. Men det är hur jag hittade till ett hemligt samtal. Det är hur jag började prata om det.
För ett gäng år sedan var jag på en fest. Jag hade druckit alldeles för mycket och slocknade på en säng i en hög med jackor. När jag vaknade hade det gått tid – kanske en kvart, kanske tre timmar. Förmodligen var det längre än en kvart, eftersom en snubbe som inte hade varit i rummet senast jag var vid medvetande (och som jag knappt hälsat på) hade tungan i min hals.
Här hade jag ett val. Jag kunde putta bort honom och säga högt så de i rummet bredvid hörde att jag inte ville. Jag kunde frågat honom vad han trodde att han höll på med. Men i stället slog en svår handlingsförlamning till. Att göra så skulle vara att skämma ut honom. Och mig – jag visste ju inte ens vad som hade hänt! Att knuffa honom ifrån mig i den förvirrade stunden kändes helt ohanterligt och stort och våldsamt och som att ställa till det största dramat som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kändes anspråksfullt att hävda att jag var ett offer. Skulle min röst ens bära? Och för allt jag visste kanske jag hade betett mig som om jag ville bli hånglad med, i så fall skulle det ju vara jättepinsamt och konstigt om jag plötsligt började bråka. Killen var säkert jättesnäll! Det här med att han skulle försökt ge sig på en medvetslös tjej är en ganska extrem anklagelse att komma med – det kunde ju absolut vara ett missförstånd av något slag.
Så jag hånglade med honom i stället. Det var enklast så. Och det var allt som hände.
Nästa morgon vaknade jag bredvid honom i sängen med SKAMMEN runt halsen. Jag, den stenhårda feministen, den tuffa bruden som inte tar skit hade svikit allt jag står för – och inte ens medvetet! När jag fick tillfälle att leva min ideologi i praktiken så skedde någon slags mental kortslutning och jag bara stängde ner. Jag hade inte varit rädd för att utsättas för våld. Det som hände var att jag ställdes inför risken att skapa en pinsam situation för en främmande man, och omedelbart bestämde att hans sociala status var viktigare än min rätt till min egen kropp. Jag vet, det är lika obegripligt för mig.
Han var på strålande humör och ville kramas, jag tog mig (artigt!) ur sängen och fick på mig de av mina kläder som åkt av under natten. I huset där festen varit, ett kollektiv, satt folk och åt frukost och sade god morgon när de fick syn på mig. Jag insåg att i alla dessa människors huvuden var det som hänt mellan honom och mig ett vanligt hångel. Sedan insåg jag att de hade rätt. Någon hade gått över mina gränser och jag kände totalt äckel inför situationen och mig själv – men hur skulle han kunna veta det?
Efteråt ville jag prata om det. Jag pratade med människor nära mig, och jag pratade med andra unga tjejer som jag inte kände jätteväl. Jag fick två sorters reaktioner. Den första (som jag fick av i princip alla män jag pratade med och typ 60% av kvinnorna) gick något i den här stilen: ”Men varför sade du inte ifrån? Din reaktion är helt ologisk och onaturlig, och du måste vara den enda i världshistorien som betett dig så. Hur kunde du?” Ofta levererades den med en dov fientlig ton, som om jag hade förstört något.
Den andra reaktionen var annorlunda: ”Jag vet. Så var det för mig med.” Och ur kvinnornas munnar strömmade berättelser. Om chefer som krävt sexuella tjänster av tonåringar, om snubbar som ”hjälpt en hem” från krogen när man var för full, haft sex med en när man varit medvetslös och sen föväntat sig tacksamhet. Om känslan av att vara helt själv, av att ha gått utanför manuset för hur vi pratar om sex och inte veta vad man ska ta sig till. Om den paniska rädslan för att vara otacksam och till besvär, om viljan att göra vad som helst för att rädda situationen och inte skapa dålig stämning, och om den överväldigande känslan av skam efteråt.
Jag har tänkt på det här väldigt mycket sedan dess. En del av det kommer jag aldrig riktigt underfund med, till exempel om jag har rätt att vara arg på snubben eller inte. Men en annan del är väldigt tydlig för mig. När vi pratar om sexuellt våld använder vi oss av bilder och ett språk som inte har något att göra med människors verkliga erfarenheter. Vi pratar om sexuellt våld som att det är en TV-film där Tori Spelling sitter och gråter i duschen, som att några billiga klichéer är Sanningen, och som om allt som inte ryms i dem är suspekt. Som att det finns ett Rätt Sätt för den som utsätts för övergrepp att bete sig, och som att vi bör ogiltigförklara alla andra. Och det gör mig så bottenlöst arg.
