Teresa

Archive for april, 2010|Monthly archive page

Vad ska männen ha jämlikheten till?

In geekfeminism on april 13, 2010 at 9:26 f m

Signaturen Arvid har ställt en högst giltig fråga i kommentartråden till objektifieringstexten från härom dagen:

Så om jag vill sälja en produkt så skall jag först använda en välsvarvad kvinna i reklamen. Och om en tjej opponerar sig mot objektifieringen så skall jag påtala hennes välbehag så att hon tystnar?

Vari ligger nackdelarna?

(Är ironisk men ändå intresserad av svaret)

Indeed, vari ligger nackdelarna med sexismen för en hetero-cis-man? Jag är inget stort fan av politisk kamp i syfte att vara en god och osjälvisk människa – det brukar klinga ganska falskt. Alltså vill jag gärna att mina allierade som är snubbar ska ha klart för sig exakt vad de har att tjäna på jämställdhet. För det är ju det som är frågan: Varför ska jag inte göra mitt bästa för att upprätthålla dagens maktordning?

Well, Arvid. Nackdelarna ligger i att du är med och upprätthåller ett system som tvingar dig in i en karikatyrmässig könsroll, som även om den ger dig mer makt än kvinnorna också berövar dig en rätt rejäl del av dina potentiella erfarenheter. Till exempel uppfostrar vi pojkar på ett sätt som gör att de får sämre språkutveckling och har svårt att uttrycka och hantera känslor.

Om du har intresse av att leva i ett så välskött och effektivt samhälle som möjligt kan du också fråga dig hur produktivt det är att hitta på att halva befolkningen inte är kompetenta och tala om för dem att de ska hålla käften i tid och otid.

Ännu en annan tanke är att du (som förmodad heterosnubbe) kanske inte får ut jättemycket av att umgås med kvinnor som beter sig som nickedockor. Som förväntar sig att du alltid ska ha koll på ekonomin, att du ska öppna dörrar, att du ska läsa deras tankar, att du aldrig ska visa dig svag. Att du ska bete dig mer som en förälder än som en jämlike. Kanske vill du hellre ha en partner in crime som  räddar dig i nöden ibland, eller drar jävligt roliga skämt? Som kan ge dig support när du har det svårt? Som inte har blivit slut-shamed till den grad att hon inte vågar ta några som helst sexuella initiativ?

Vad säger du som är man, hejar på feminismen och läser det här – vad har du för anledningar att vilja ändra på samhället?

Annonser

Grundkurs: instudering

In geekfeminism, Grundkurs on april 13, 2010 at 8:37 f m

Nu, grundkursdeltagare, ska du får tillfälle till lite självgodhet. Politiknördiga bloggen Shakesville har postat ett inlägg som kommer vara en piece of cake för dig att hänga med i eftersom du redan läst in dig på objektifiering och den manliga blicken. Notera att en kommentator till och med namedroppar Laura Mulvey – som du vet precis vem det är!

Kan vi prata om den förbannade guldbikinin?

In Film, Nördkultur on april 9, 2010 at 9:00 f m

Jag är ett Star Wars-fan. Eftersom jag är alldeles för ung för att ha sett originalfilmerna på bio var det i stället en regnig sommar i stugan som jag och småbröderna såg trilogin på video – om och om igen som jag minns det, men det kan vara en efterkonstruktion.

Jag var inte en del av någon Star Wars-fandom, mina kompisar samlade inte på leksaker eller så och därför tog det ganska lång tid, typ tills jag började hänga på amerikanska nördbloggar, som jag konfronterades med det: ”Prinsessan Leia i guldbikini”-fenomenet.

Prinsessan Leia är AWESOME. Hon är en rebelledare, en tuffing som klarar av att möta en sur Darth Vader utan att darra i knävecken, en stenhård brud som skiter i att vara folk till lags. Men i en scen i en film i serien berövas hon plötsligt sin handlingskraft. Hon förödmjukas genom att kläs ut i en sexualiserad slavkostym, inklusive kedja om halsen. Är detta en slump? Inte då. Objektifiering är ett typiskt sätt att förminska kvinnor som tar plats och lära dem veta hut. Och det är befogat i filmen –  det är ju trots allt bovarna som behandlar henne så, och Han Solo har det ju inte så lätt han heller. Vad som INTE är befogat är att tusentals fans, när de ska välja en favoritbild av prinsessan Leia, väljer den: Bilden av hennes totala förnedring. Det här är inte ens fråga om nåt Barb Wire empowerment-trams: Leia har inte valt guldbikinin, den har tvingats på henne som ett tecken på att hennes identitet, själva hennes jag tas ifrån henne. Hon är inte längre Leia, hon är slave girl #3. Och det ska vi fira!

Vad i helvete är det för fel på folk?

Efter varenda förbannade konvent postas bilder på empowerful booth babes i guldbikinis som högtidlighåller stunden då en av nördkulturens största hjältar blir påmind om att hon, rent bokstavligt, inte ska tro att hon är någon. Yay geekdom!

Grundkurs i nördfeminism 8: Objektifiering

In geekfeminism, Grundkurs on april 8, 2010 at 10:19 f m

Termen objektifiering kan användas i lite olika sammanhang, men om det är en feminist som pratar om det kan du utgå ifrån att det är sexuell objektifiering som menas. Vad betyder det då? Jo! För att citera geek feminism wiki (jag har faktiskt andra källor att tillgå, det är bara att den är så himla bra):

Objektifiering inträffar när en person ses som ett sexuellt föremål, när deras sexuella attribut skiljs av från resten av deras personlighet och deras existens som individ, och de reduceras till verktyg för njutning åt en annan person.

Bloggaren Dorothea Salo har skrivit en helt genial text om upplevelsen att bli objektiferad, eller ”the sickening grunch” som hon kallar det:

”Det är lustigt, det där med outfiten som fick de där töntarna att ge sig på mig. För några år sedan, i Indiana, hade jag på mig den en kväll när jag gick genom universitetsbibliotekets parkering tillsammans med ett gäng – kursare tror jag att det var. Just det, vi kom från ett forskningsmetod-och-resurs-pass.

Hur som helst, jag pratade med en annan ung kvinna om botgöring i irländska kloster eller nåt sånt när ett par snubbar i en bil började köra hela busvissla-glo-och-kommentera-menande-grejen, med särskilt fokus på mina bröst.

Där var den – the sickening grunch, känslan av att ofrivilligt kraschlanda tillbaka i min kropp – och inte i hela min kropp, utan i vissa delar av den. Samtalet var förstört. Jag kände obehag inför att pekas ut. Min samtalspartner kände obehag å mina vägnar, och (tror jag) lite nedvärderad själv; Att pekas ut är inte roligt, men att ignoreras är inte roligt heller, på sitt sätt. Eftersom jag kände av det sade jag nåt om att det bara berodde på mina kläder; hade jag klätt mig som min samtalspartner (sweatshirt och jeans) hade jag passerat obemärkt. Läs hela inlägget här »