Teresa

Archive for the ‘Prata om det’ Category

Gästpost av David Sandelin: Jag, skrämmande?

In gästpost, Prata om det on februari 8, 2011 at 3:42 e m

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”. /Teresa

Det finns mycket jag vill prata om – men även om det på ett sätt är rätt forum, så är det mycket som jag behöver prata om i en tryggare, dialogmöjlig miljö. Delvis av det skälet, och även av respekt för andra, specifika individer, kommer jag inte prata så mycket om enskilda fall, men jag kan åtminstone säga detta: Jag har, mer än en gång, gått över en annans person gränser i en sexuell situation. Jag har bidragit till ett socialt klimat som öppnar vägar till gråzoner, där det blir fel. Det finns inte mycket jag ångrar i mitt liv, och önskar jag kunde göra ogjort. Det här önskar jag att jag kunde göra ogjort.

Det blir en del insikter när sådant kommer tillbaka. Speciellt en gång kom det som en chock, första gången. Då hade det gått två år från tillfället då jag gått över den andres gräns, och jag hade, korkat nog som det är, inte haft en aning om att jag hade gjort så. Tack och lov för att det har kommit tillbaka, för som så ofta är ska det mycket till för att inse när en har gjort fel. Ack och ve för att det skulle behövas. Gissa om det fick mig att börja fundera på min syn på relationer och andra människor. Gissa om jag önskat mig ett forum där jag, utan oro för min egen skull eller för den andres skull kunnat prata om det här. Den andres skull säger jag, för denne, i det här specifika fallet, vill enligt gemensam god vän inte att det ska bli en stor grej.

Så, låt mig berätta vad har jag funderat mest på. Jag ser mig själv som en ganska snäll kille och tror de flesta som känner mig håller med. Jag är hänsynsfull och hjälpsam, bryr mig om vad som uppskattas – länge var jag direkt mesig och ganska undergiven. Det här tror jag är farligt.

Med den självbild jag har haft, och den påföljande bild jag har haft av andra människor, så har jag helt enkelt utgått ifrån att om jag gör fel så kan den andre personen ta mig i örat, problem solved. Den andra personen är den som har kontroll. Jag är visserligen lite större och starkare rent fysiskt, men vilken del hade det i min självbild? Ganska liten – jag var ju den mindre i det sociala.

Jag är man, jag är fysiskt stark, och jag har även som den person som sett sig som liten i det sociala haft perioder då jag varit väldigt självsäker med god självkänsla. Då utan insikten att jag då har kontrollen och måste vara noga med signaler från min partner, så att hen är med på leken. Speciellt om personen vanligtvis var större än mig, rent socialt – jag trodde ju fortfarande att den andra personen kunde säga ifrån utan att jag skulle kunna undgå att förstå. Men, det som jag inte förstod, en person som rent fysiskt är större och starkare än du är själv och är fysiskt väldigt nära är ganska skrämmande. Jag, skrämmande? Döm min förvåning när jag insåg att så var fallet.

Efter det första chocktillfället så har jag såvitt jag kan bedöma inte, eller åtminstone i kraftigt minskande grad, gått över någons gräns. Jag har blivit väldigt noga med att det ska finnas ett väldigt tydligt ‘Ja’ med i bilden, och framförallt fokuserar jag mer på vänner och mindre på relationer. Jag hoppas de personer jag skadat kommer ur det här välbehållna, jag hoppas jag kommer förlåta mig själv i framtiden, jag gör mitt bästa för att göra världen bättre.

Hur som helst, kille. Var försiktig, du är otäckare än du tror, även om du är snygg, het och attraktiv, och den oerhört starka person som du raggat upp kan vara rädd för dig och för tillfället inte alls särskilt stark. Har du fått ett väldigt tydligt ja?

Gästpost av Anonym: Jag antog att det var sådant här man gjorde

In gästpost, Prata om det on december 21, 2010 at 4:18 e m

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”. /Teresa

Jag är ung, väldigt ung som i den benämningen att jag inte ens har fyllt 18, och jag borde vara ute och hångla med olika killar varje helg, för det är sådant man ska göra när man är ung. Men jag gör inte det, för min tilltro för pojkar har brustit totalt, jag ser alla som svin och de som jag trodde var motsatsen har ganska snabbt visat att så inte var fallet. Kanske är det mig det är fel på, kanske dras jag till alla dessa pojkar, men nu skulle jag vilja berätta om den första gången jag kom i kontakt med det sexuella. En vårdag, för något år sedan, det var jag och min bästa tjejkompis, killen hon var upp i öronen kär i och hans kompisar. Jag följde mest med som stöd på denna övernattningen, inte kunde jag lämna henne ensam med några relativt okända killar. Läs hela inlägget här »

Gästpost av Filip Lindström: Jag är en juste kille

In Prata om det on december 20, 2010 at 3:48 e m

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”. /Teresa

På sistone har jag väl kanske mer känt mig som en ung farbror, med nackspärr och krämpor och allt. Jag närmar mig ju trots allt trettio. Men jag vill prata om att jag har en klump i halsen. Den har liksom kommit till mer med åren, jäst på något vis.

När jag var yngre var jag ”populär”, ni vet en av de där tuffa killarna med självförtroende. Inte på låtsas så att jag blev en ”värsting” för att bevisa det, utan den där självständiga outsidern som hade massor av vänner men ingen som förstod. Jag umgicks med folk som var äldre än jag, bodde utomlands på loven och sket i vad alla tyckte. Men samtidigt var jag ”god” på det där sättet som kärleksfulla och kloka föräldrar med pedagogisk bakgrund gör en, om man lyssnat lite. Liksom tuff och mjuk med massor av civilkurage. Så vill jag fortfarande se på mig själv, men klumpen jäser. Läs hela inlägget här »

What #talkaboutit is all about

In English, Prata om det, Talk About It on december 18, 2010 at 12:17 f m

#talkaboutit is the international version of the Swedish twitter conversation #prataomdet. Right now a lot of people are confused as to exactly how this conversation relates to the Julian Assange rape case. Quite a few very eloquent Swedes have written wonderfully nuanced accounts of just this, and they will be available in English just as soon as we have time to translate them. In the meanwhile, you’ll have to settle for this attempt at an explanation. My name is Teresa and I’m a freelance writer among other things. I’m not an official representative or anything, just someone who’s part of the conversation.

As the description on the #prataomdet blog says:

In the wake of the doubt and skepticism directed toward the women who filed charges against Julian Assange, journalist Johanna Koljonen recently tweeted openly and intimately about drawing lines, negotiating gray areas and speaking out against violations in sexual situations. Hundreds followed Koljonen’s example on Twitter under the hashtag#prataomdet (”#talkaboutit”). As a result of this debate, several Swedish magazines, newspapers and other media outlets are publishing pieces on the subject.

Something is going to change. We are going to dare to #talkaboutit.

Though this conversation was inspired by how Julian Assange’s accusers were treated in the media, it is not about them, Assange, or whether he is guilty. Läs hela inlägget här »

Jag är inte en TV-film

In Prata om det on december 16, 2010 at 6:57 e m

Det jag har att berätta om är inte en våldtäkt. Det är inte ens sex. Men det är hur jag hittade till ett hemligt samtal. Det är hur jag började prata om det.

För ett gäng år sedan var jag på en fest. Jag hade druckit alldeles för mycket och slocknade på en säng i en hög med jackor. När jag vaknade hade det gått tid – kanske en kvart, kanske tre timmar. Förmodligen var det längre än en kvart, eftersom en snubbe som inte hade varit i rummet senast jag var vid medvetande (och som jag knappt hälsat på) hade tungan i min hals.

Här hade jag ett val. Jag kunde putta bort honom och säga högt så de i rummet bredvid hörde att jag inte ville. Jag kunde frågat honom vad han trodde att han höll på med. Men i stället slog en svår handlingsförlamning till. Att göra så skulle vara att skämma ut honom. Och mig – jag visste ju inte ens vad som hade hänt! Att knuffa honom ifrån mig i den förvirrade stunden kändes helt ohanterligt och stort och våldsamt och som att ställa till det största dramat som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kändes anspråksfullt att hävda att jag var ett offer. Skulle min röst ens bära? Och för allt jag visste kanske jag hade betett mig som om jag ville bli hånglad med, i så fall skulle det ju vara jättepinsamt och konstigt om jag plötsligt började bråka. Killen var säkert jättesnäll! Det här med att han skulle försökt ge sig på en medvetslös tjej är en ganska extrem anklagelse att komma med – det kunde ju absolut vara ett missförstånd av något slag.

Så jag hånglade med honom i stället. Det var enklast så. Och det var allt som hände.

Nästa morgon vaknade jag bredvid honom i sängen med SKAMMEN runt halsen. Jag, den stenhårda feministen, den tuffa bruden som inte tar skit hade svikit allt jag står för – och inte ens medvetet! När jag fick tillfälle att leva min ideologi i praktiken så skedde någon slags mental kortslutning och jag bara stängde ner. Jag hade inte varit rädd för att utsättas för våld. Det som hände var att jag ställdes inför risken att skapa en pinsam situation för en främmande man, och omedelbart bestämde att hans sociala status var viktigare än min rätt till min egen kropp. Jag vet, det är lika obegripligt för mig.

Han var på strålande humör och ville kramas, jag tog mig (artigt!) ur sängen och fick på mig de av mina kläder som åkt av under natten. I huset där festen varit, ett kollektiv, satt folk och åt frukost och sade god morgon när de fick syn på mig. Jag insåg att i alla dessa människors huvuden var det som hänt mellan honom och mig ett vanligt hångel. Sedan insåg jag att de hade rätt. Någon hade gått över mina gränser och jag kände totalt äckel inför situationen och mig själv – men hur skulle han kunna veta det?

Efteråt ville jag prata om det. Jag pratade med människor nära mig, och jag pratade med andra unga tjejer som jag inte kände jätteväl. Jag fick två sorters reaktioner. Den första (som jag fick av i princip alla män jag pratade med och typ 60% av kvinnorna) gick något i den här stilen: ”Men varför sade du inte ifrån? Din reaktion är helt ologisk och onaturlig, och du måste vara den enda i världshistorien som betett dig så. Hur kunde du?” Ofta levererades den med en dov fientlig ton, som om jag hade förstört något.

Den andra reaktionen var annorlunda: ”Jag vet. Så var det för mig med.” Och ur kvinnornas munnar strömmade berättelser. Om chefer som krävt sexuella tjänster av tonåringar, om snubbar som ”hjälpt en hem” från krogen när man var för full, haft sex med en när man varit medvetslös och sen föväntat sig tacksamhet. Om känslan av att vara helt själv, av att ha gått utanför manuset för hur vi pratar om sex och inte veta vad man ska ta sig till. Om den paniska rädslan för att vara otacksam och till besvär, om viljan att göra vad som helst för att rädda situationen och inte skapa dålig stämning, och om den överväldigande känslan av skam efteråt.

Jag har tänkt på det här väldigt mycket sedan dess. En del av det kommer jag aldrig riktigt underfund med, till exempel om jag har rätt att vara arg på snubben eller inte. Men en annan del är väldigt tydlig för mig. När vi pratar om sexuellt våld använder vi oss av bilder och ett språk som inte har något att göra med människors verkliga erfarenheter. Vi pratar om sexuellt våld som att det är en TV-film där Tori Spelling sitter och gråter i duschen, som att några billiga klichéer är Sanningen, och som om allt som inte ryms i dem är suspekt. Som att det finns ett Rätt Sätt för den som utsätts för övergrepp att bete sig, och som att vi bör ogiltigförklara alla andra. Och det gör mig så bottenlöst arg.