Teresa

Jag är inte en TV-film

In Prata om det on december 16, 2010 at 6:57 e m

Det jag har att berätta om är inte en våldtäkt. Det är inte ens sex. Men det är hur jag hittade till ett hemligt samtal. Det är hur jag började prata om det.

För ett gäng år sedan var jag på en fest. Jag hade druckit alldeles för mycket och slocknade på en säng i en hög med jackor. När jag vaknade hade det gått tid – kanske en kvart, kanske tre timmar. Förmodligen var det längre än en kvart, eftersom en snubbe som inte hade varit i rummet senast jag var vid medvetande (och som jag knappt hälsat på) hade tungan i min hals.

Här hade jag ett val. Jag kunde putta bort honom och säga högt så de i rummet bredvid hörde att jag inte ville. Jag kunde frågat honom vad han trodde att han höll på med. Men i stället slog en svår handlingsförlamning till. Att göra så skulle vara att skämma ut honom. Och mig – jag visste ju inte ens vad som hade hänt! Att knuffa honom ifrån mig i den förvirrade stunden kändes helt ohanterligt och stort och våldsamt och som att ställa till det största dramat som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kändes anspråksfullt att hävda att jag var ett offer. Skulle min röst ens bära? Och för allt jag visste kanske jag hade betett mig som om jag ville bli hånglad med, i så fall skulle det ju vara jättepinsamt och konstigt om jag plötsligt började bråka. Killen var säkert jättesnäll! Det här med att han skulle försökt ge sig på en medvetslös tjej är en ganska extrem anklagelse att komma med – det kunde ju absolut vara ett missförstånd av något slag.

Så jag hånglade med honom i stället. Det var enklast så. Och det var allt som hände.

Nästa morgon vaknade jag bredvid honom i sängen med SKAMMEN runt halsen. Jag, den stenhårda feministen, den tuffa bruden som inte tar skit hade svikit allt jag står för – och inte ens medvetet! När jag fick tillfälle att leva min ideologi i praktiken så skedde någon slags mental kortslutning och jag bara stängde ner. Jag hade inte varit rädd för att utsättas för våld. Det som hände var att jag ställdes inför risken att skapa en pinsam situation för en främmande man, och omedelbart bestämde att hans sociala status var viktigare än min rätt till min egen kropp. Jag vet, det är lika obegripligt för mig.

Han var på strålande humör och ville kramas, jag tog mig (artigt!) ur sängen och fick på mig de av mina kläder som åkt av under natten. I huset där festen varit, ett kollektiv, satt folk och åt frukost och sade god morgon när de fick syn på mig. Jag insåg att i alla dessa människors huvuden var det som hänt mellan honom och mig ett vanligt hångel. Sedan insåg jag att de hade rätt. Någon hade gått över mina gränser och jag kände totalt äckel inför situationen och mig själv – men hur skulle han kunna veta det?

Efteråt ville jag prata om det. Jag pratade med människor nära mig, och jag pratade med andra unga tjejer som jag inte kände jätteväl. Jag fick två sorters reaktioner. Den första (som jag fick av i princip alla män jag pratade med och typ 60% av kvinnorna) gick något i den här stilen: ”Men varför sade du inte ifrån? Din reaktion är helt ologisk och onaturlig, och du måste vara den enda i världshistorien som betett dig så. Hur kunde du?” Ofta levererades den med en dov fientlig ton, som om jag hade förstört något.

Den andra reaktionen var annorlunda: ”Jag vet. Så var det för mig med.” Och ur kvinnornas munnar strömmade berättelser. Om chefer som krävt sexuella tjänster av tonåringar, om snubbar som ”hjälpt en hem” från krogen när man var för full, haft sex med en när man varit medvetslös och sen föväntat sig tacksamhet. Om känslan av att vara helt själv, av att ha gått utanför manuset för hur vi pratar om sex och inte veta vad man ska ta sig till. Om den paniska rädslan för att vara otacksam och till besvär, om viljan att göra vad som helst för att rädda situationen och inte skapa dålig stämning, och om den överväldigande känslan av skam efteråt.

Jag har tänkt på det här väldigt mycket sedan dess. En del av det kommer jag aldrig riktigt underfund med, till exempel om jag har rätt att vara arg på snubben eller inte. Men en annan del är väldigt tydlig för mig. När vi pratar om sexuellt våld använder vi oss av bilder och ett språk som inte har något att göra med människors verkliga erfarenheter. Vi pratar om sexuellt våld som att det är en TV-film där Tori Spelling sitter och gråter i duschen, som att några billiga klichéer är Sanningen, och som om allt som inte ryms i dem är suspekt. Som att det finns ett Rätt Sätt för den som utsätts för övergrepp att bete sig, och som att vi bör ogiltigförklara alla andra. Och det gör mig så bottenlöst arg.

  1. Så var det för mig med.

  2. […] This post was mentioned on Twitter by Isobel Hadley-Kamptz, Anna Ström, Camilla Sylvan, Sandra Stenman, Ivar Arpi and others. Ivar Arpi said: RT @teresaaxner: Jag bangar inte heller att #prataomdet http://bit.ly/hnf6Ec […]

  3. Tror det är väldigt väldigt vanligt. Känner igen din reaktion i migsjälv. Tyvärr. Tack för att du delade med dig. Det kommer att påverka hur jag uppfostrar min dotter.

  4. […] Roleplaying is so gay: Jag är inte en tv-film […]

  5. Det är klart att du har rätt att vara arg på honom, han har ju initierat hånglande med dig utan medgivande. (Att inte säga ifrån är inte att ge medgivande.)

  6. Han stoppade tungan i munnen på en medvetslös tjej.

    Han skulle inte stoppat tungan i munnen på en medvetslös tjej. Han är den sortens person som stoppar sin tunga i munnen på medvetslösa kvinnor.

  7. Stark historia, respekt!

  8. Min 18 års dag inföll på en lördag. Jag hade längtat länge efter den helgen eftersom en av mina favorit-dj.s skulle spela då. Jag festade med några ytligt bekanta tjejer, eftersom jag fyller tidigt på året kunde inte mina kompisar komma med. Hade det otroligt kul och dansade till stängning. En annan tjej och jag gick vidare på efterfest. Jag var endast salongsberusad och satt och pratade med killarna där då jag fick ett glas vin. Sen är det svart. Jag kvicknar till någon gång och jag har en av killarna i mig. Jag värjer mig och säger nej, och drar upp mina strumpbyxor som är runt mina vrister. Det blir svart igen. Han är fortfarande över mig, jag puffar bort honom och drar upp mina strumpbyxor igen! Då frågar han mig hur många gånger jag ska försöka dra upp dom? ”Vi har ju hållit på ett tag redan?”
    Svart. Vaknar upp igen, blir äcklad vet inte vad jag ska göra. Drar därifrån med den andra tjejen. Jag ljög för min nyblivne pojkvän var jag hade sovit den natten.
    Det här hände i samma rum som de andra befann sig i.
    Det sista jag minns är när jag sippar på vinet och hör ena killen säga ”Nej, nu behövs det något starkare.” Jag fick senare veta att han knarkar.
    Lite över en månad före det här träffade jag en kille som jag var jättekär i, det var redan officiellt då. Han vet fortfarande inte om det. Det är snart 3 år sedan. Vi planerar våra liv tillsammans.
    Jag försöker inbilla mig att jag skulle ha anmält det om jag inte skulle ha träffat mig pojkvän då. Men jag tror inte det. Han som våldtog mig har hög status i vårt lilla samhälle och tjejen som anmäler blir alltid skuldbelagd.
    Varje gång jag fyller år får jag hemsk ångest. Jag önskar att jag kunde berätta för min pojkvän.

  9. Födelsedagen: Om du känner förtroende för din pojkvän så tycker jag du kan berätta. I ett bra förhållande kan man dela med sig av även tunga minnen. Jag har fått veta saker av flickvänner och vänner som jag aldrig kommer berätta vidare. Att göra en anmälan kan vara jobbigt men det du varit med om är INTE ditt fel. Även om den där killen kan verka populär så ska du inte tro att alla gillar eller backar honom.

  10. […] This post was mentioned on Twitter by SonjaSchwarzenberger, Sofia Karlsson. Sofia Karlsson said: RT lajvsonja: Fantastiskt bloggat av @teresaaxner som #prataromdet https://roleplayingissogay.wordpress.com/2010/12/16/jag-ar-inte-en-tv-film/#wpl-likebox […]

  11. ”så jag hånglade med honom”
    Kan inte förstå det ändå, sorry…

    • Oavsett om du förstår eller ej så är väl poängen den här: Om någon i framtiden berättar för dig att de haft en liknande erfarenhet kommer du förhoppningsvis inte säga till dem att ingen annan i hela världen skulle göra så.

    • Förstår inte intelektuellt, eller moraliskt eller emotionellt?

  12. *funderar över alla jag hånglat med utan att veta om jag egentligen ville, över alla de som inte utnyttjat mig när de hade kunnat och över min frustration och stolthet över tjejen som sade nej till mig* Du skriver bra, Teresa.

  13. […] Roleplaying is so gay: Jag är inte en tv-film Det här inlägget postades i Blogglänkar. Bokmärk permalänken. ← Hanna Fridén: Varför blir folk kränkta av de övergrepp vi utsatts för? Metro → […]

  14. Om man somnar i en hög med jackor är man antagligen appackad, och hånglar man med någon som slocknat i en hög med jackor är man antagligen appackad. Vad hände innan en av personerna hamnade i en hög med jackor?

    Läxan vi lär oss är att högst teoretiska ideologiska övertygelser, hur hedervärda och riktiga man än anser de vara (vilket jag gör), sällan går att praktisera när man ligger appackad i en hög med jackor.

  15. […] This is a translation of this blog post Det här inlägget postades i Berättelser, English. Bokmärk permalänken. ← Determinerad pratar om det […]

  16. […] är imponerad, och berörd, av alla de som vågar Pratar om det. Teresa till exempel. Och Sonja. Heja […]

  17. En sorglig och säkert inte helt ovanlig situation detta, speciellt om snubben är påverkad av sprit eller andra droger – vilket naturligtvis inte gör saken bättre eller mer acceptabel för offret på något sätt. Jag är mycket nyfiken på en sak dock: du skriver att du ville tala om saken efteråt. Men talade du någonsin om det med Honom? Frågade du hur det hela började med hånglet, om du kanske var blackoutad men verkade vara vid medvetande eller mumlade eller yrade rent allmänt eller vad? Och sade du till snubben att ”du, jag fattar inte alls hur vårt hångel började, och det stör mig en hel del nu efteråt?” Eller något i den stilen? (det går säkert att formulera mer elegant).
    Utan att vilja vara beschäftig måste jag undra om du inte borde ge, eller kanske ha gett om det inte längre är möjligt, dig själv chansen att se vad någon form av briefing och eventuell konfrontation med snubben egentligen kunde kännas som. Hur illa kan det vara? Alltså verkligen? Jämfört med de känslor du beskriver drabbade dig när du nu går igenom efterdyningarna själv? Annars blir ju omkvädet här att det inte är något att göra om man blir lamslagen (vilket alla kan bli), man kan inte ens försöka? Nu kanske jag som man, en vuxen man tillråga på allt, är hopplöst bortom all insikt i det här, men min instinkt ifråga om snubbar som gjort så här är att de är tämligen svaga och fega, och har en fäbless för att rättfärdiga sitt agerande inför sig själv – annars skulle de inte våga. Hur farligt kan det vara? Även ur en social synpunkt? Och även när det finns en viss rädsla – är det inte värt att i alla fall diskutera huruvida det kunde vara värt att försöka överkomma den? Hur skall den ynklige utnyttjaren annars kommas till rätta med, om han inte ens konfronteras med att den definitivt passerat en gräns där? Är det inte det, som någon här anspelar på, vi borde uppfostra våra döttrar och yngre kvinnliga anförvanter att göra? (Jag kan för övrigt tänka mig ett par läxor till de manliga i det här fallet också).
    Jag menar inte något av detta som att det på något sätt skulle vara den utnyttjades ansvar att städa upp situationen efteråt – jag bara undrar över vad som vore bäst för denna rent emotionellt, eller psykiskt om man så vill.
    Oh och en sak till. Du har definitivt rätt att vara arg på snubben, oavsett hur hänsynslös han avsåg att vara. Instinkten hos en man eller vem som helst för övrigt som har att göra med en tämligen berusad person bör vara att hjälpa dem tillrätta, kanske kalla på en taxi eller se till att de kan vara ifred oantastade. Att dra fördel av situationen är förkastligt hur du än vänder på det. Tänk dig att jag stöter på en aspackad och gladlynt snubbe, och nej jag slår inte ner honom brutalt och rånar honom, men jag ser till att smöra mig in och övertygar honom till slut att ”låna” mig en betydande summa av de kontanter han bär på sig. Oavsett hur rik snubben var, oavsett hur generös och villig han är, har jag utnyttjat honom om det inte är väldigt klart att den transaktionen skulle funkat även när han var spik nykter. Nej nej, det där med att anklaga sig själv måste ha sina gränser. Snubben var åtminstone en jävla slemmig typ, i värsta fall en potentiell våldtäktsman.

    • Det är lurigt det där. Snubben ifråga var ju ingen jag kände eller umgicks med, men vi hade gemensamma bekanta så det är klart att jag hade kunnat styra upp ett snack om jag velat. Men varför? Vad skulle han säga? ”Du var med på det från början” eller ”Ja det var ju lite grisigt det där att hångla med dig när du hade däckat”?
      Det jag kände skam över i efterhand var ju inte hans agerande utan mitt eget i den medvetna stunden – att jag fann mig i en situation där jag upplevde att jag inte gett mitt samtycke, men beslöt att mörka det för att inte skapa dålig stämning. Jag känner väl knappast att det skulle vara så stor vinst för *mig* att anförtro en helt främmande människa mina allra mest sårbara funderingar och skamkänslor och hoppas att han skulle kunna hantera dem på ett bra sätt – i så fall skulle det väl mer vara för hans skull, att han skulle få ge sin version och gå i försvar eller justera sitt beteende. Man kan förstås se det som att det var min plikt att konfrontera honom för att skydda andra tjejer, men jag var inte i mentalt och emotionellt skick att göra det.
      Vad gäller att det annars skulle vara hopplöst: Jag tänker lite annorlunda. För mig är #prataomdet ett sätt att rucka på en bubbla av tystnad som finns runt de här situationerna. I vårt samhälle finns det ett massivt tryck på kvinnor att vara till lags och curla, och om man inte har ett ”motmanus” för sexuella situationer så kommer det att hända där också. #prataomdet kan vara just ett sånt motmanus. Min förhoppning är att min hjärna efter grundlig #prataomdet-omprogrammering istället för ”förhindra dålig stämning” skulle ha ”prata igenom” som defaultläge i den förvirrade stunden.

      En liten not om ”hur illa kan det gå” förresten: Det kan gå ganska illa, rent generellt. När människor går ut med att de upplever att de utsatts för övergrepp tenderar det ta hus i helvete. Det är en fruktansvärt jobbig sak att bli konfronterad med, och de som inte är empatiska giganter hanterar det ofta på dåliga sätt. Jag har ingen som helst aning om hur han skulle hantera ett sådant samtal, men om snubben skulle
      a) Få ett vredesutbrott och anklaga mig för att försöka förstöra hans liv,
      b) Kräva att jag bad om ursäkt och att vi skulle ha ett långt samtal som fokuserade på hur jobbigt det här var för honom och hur dåligt han mådde över att nån skulle kunna säga nåt sånt till honom,
      c) ge en detaljerad redogörelse för vad i mitt rykte som visar att det är omöjligt att begå ett övergrepp på mig eftersom jag är en hora eller kanske
      d) sätta igång en massiv skitsnackskampanj om mig i de kretsar vi har gemensamma – då hade det varit ganska jobbigt. Och det finns ingen garanti för att han inte skulle göra någon av de sakerna, de är alla ganska vanliga.

      • Mycket intressant, och sant förstås, och du har naturligtvis rätt i att kommunicera med andra via tex nätet kan hjälpa och ge styrka för framtiden. Jag vill fortfarande övertyga dig om att en del av din skam över din tillfälliga paralys eller tvekan borde vändas eller ha vänts mot snubben – det känns som att du axlat för mycket av bördan för en situation där den som faktiskt hade initiativet, dvs han, också borde fått känna ett visst obehag. En del av mekaniken bakom den här sortens övertramp bygger ju tveklöst på det där, att snubbar räknar med att tjejer skall känna skam, knipa ihop eller ge efter så att de därmed slipper allt obehag efteråt.
        Jag var dock inte ute efter du skulle anförtro dig åt honom, utan faktiskt konfrontera honom med hur du upplevde det, inte nödvändigtvis superaggressivt på en gång, men bara så att han vet – vem vet, det kan ju faktiskt framkomma att snubben just inte var mer än slemmigt kåt och full, och kanske får anledning att ångra sig – då är det bra att han får reda på det. Är han en uttalad skithög så vet du det då – och den vrede som förhoppningsvis väcks kan verka välgörande, om de försök med medling för brottsoffer som jag känner till, och som är min inspiration här, är något att gå efter.
        Ifråga om möjliga konsekvenser erkänner jag att jag kanske inte tänkte så långt…Men spontant måste jag säga att a) och b) inte verkar speciellt avskräckande för mig – men jag är rätt van vid att framkalla irritation och vredesutbrott🙂
        c) och speciellt d) är förstås värre… Förbannad är vad man blir, det är så typiskt att den idiotiska slampa/hora-stämpel som du antyder av någon mystifik anledning aldrig tillämpas på snubbar, och verkar som ett underförstått hot i de här situationerna. Det formligen kliar i nävarna på mig som morbror till en ung flicka att höra.
        Haaaang them High! (ursäkta, var var jag…)
        Ett mycket bra inlägg Teresa, över en sak som fler borde fundera på, det borde jag skrivit direkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: