Teresa

Man vill ju inte vara otrevlig, men skulle riksdagen möjligen kunna tänka sig att veta hut?

In 2010: Spellobbandets år, Nördkultur on maj 21, 2010 at 3:43 e m

Oftast när jag pratar nördpolitik brukar den inte vara så… parlamentariskt präglad, men någon gång ska ju vara den första.

So, i onsdags fann jag mig på ett glest befolkat riksdagsseminarium om sällskapsspel och lajv som kulturform. Det kan – om jag uppfattat saken rätt – ses som en del i en blygsam lobbyingkampanj för att de som fördelar pengarna ska fatta att deltagarkultur också är kultur. Och finns. Och behöver pengar. Hela seminariet tog ungefär 90 minuter och bestod av att SVEROKs förbundsordförande David Gustavsson gav en introduktion till oganisationens olika grenar, Kristoffer Lindh (sällskapsspelsnörd, lärarstudent och hattguru) berättade mer om sällskapsspel, Miriam Lundqvist (edularp-proffs och nybakad vinnare av jättestipendiet Playing for Change) berättade om lajv och Conny Persson, som är enhetschef på stadsbiblioteket i Gävle, berättade om hur man jobbat där med att integrera spelkulturen i bibliotekets verksamhet. Till allt detta fick kulturdepartementets Erik Kristow ge en kommentar, som med vänligast möjliga tolkning kan sammanfattas som att han inte hade en jäkla aning om vad det skulle pratas om, men gärna ville förstå (man kan för övrigt tycka att han som gammal heimdalordförande borde ha en ganska bra insikt i knepig arkaisk tomtekultur, but I digress).

Jag hade tänkt undvika att raljera. Men jag kan inte låta bli. Därför följer här:

Några saker som kan vara bra att förstå för yrkespolitiker i interaktionen med spellobbyister

  1. Spelkultur är inte ungdomskultur. Det är en kulturutövning som samlar amatörer, men det är hemslöjden också. Det är många ungdomar som håller på, men det är det i kyrkan också. Hobbyn är ganska ung, men det är videokonst också. Jag, som är 30 år gammal, kvalificerar mig inte till rollspelsvärldens byäldste. På inget sätt. Det finns MÄNGDER av människor i fyrtioårsåldern och äldre som regelbundet åker på lajv eller spelar bordsrollspel. Den enda anledningen att spel fortsätter att pratas om som en ungdomsrörelse är att det är det enda förbannade sättet för spelföreningar att få stöd, eftersom de kan krångla sig in i ”nej men så tokigt! Vad ungdomarna håller på!”-kategorin när det är dags att dela ut pengar. Vilket förstås fortfarande inte räcker för att hämta ut nån riktig kosing, eftersom den sparas till riktig ungdomskultur, såsom idrott.
  2. Spelkultur är inte liktydigt med SVEROK. Allvarligt talat hörni. Spelkulturen inbegriper alla hobbyutövare och spelproducenter (vilket tenderar vara samma personer då detta är så kallad deltagarkultur). Inte ens alla lajvare är  med i SVEROK och det är inte så att det finns ett särskilt SVEROK-rådslag som beslutar om hur alla vi gamers ska bete oss det kommande året. SVEROK är inte arrangör för alla lajv som anordnas i Sverige. Ibland står en förening bakom som är SVEROK-ansluten. Ibland ger de bidrag. Ibland är det en förening som i stället jobbar med studieförbundet Sensus rollspelsgren eller med Svenska Kyrkans Unga eller någon annan organisation. Spelkulturen är inte en förening eller ens en rörelse. Den har inte medlemslistor eller stadgar. Så fort jag plockar fram mitt Bohnanza är jag en del av den.
  3. När experter inom ett fält kommer för att informera riksdagen, gör de inte det i syfte att själva få information om fiffiga sätt att söka pengar på. Hade Erik Kristow googlat Miriam Lundqvist innan seminariet hade han förstått hur pinsamt det är att berätta för henne att det finns nåt som heter Skapande Skola. Men för all del, det är mycket att begära. Den hjälpsamme mannen som föreslog att man ska börja ge ut sällskapsspel i tidningsform för att få lägre moms hade i och för sig redan fått förklarat för sig att de brädspel som spelas i Sverige oftast ges ut i Tyskland, och knappast av någon som satt i rummet i onsdags, men det kan vara svårt att ta in mycket information på kort tid. Vad är det då för fel på de förslagen? I will tell you. Ingen var där för att få hjälp att söka pengar. Seminariet var till för att en grupp experter utsända från en lobbyinggrupp skulle informera beslutsfattarna i Sverige om saker de behöver ha koll på. Brukar man, när en expert från försvaret kommer och berättar, dra till med oombedda tips i stil med ”men hörni, kan ni inte anordna flygvapnet som en idrottsförening i stället? Sådana finns det massor av pengar till!” Själv kan jag på rak arm komma på åtminstone två mer relevanta frågor: ”Vad vill ni att vi ska göra?” och ”Vad har vi för intresse av att göra det?” Det räcker så.

För den som vill läsa mer detaljerade (och välvilliga) redogörelser av onsdagens övningar rekommenderas Signalers artikel, Miriams blogginlägg och Davids rapport.

  1. […] har vaga minnen av sin sexdebut, och vad man kan göra åt detta. Teresa raljerar i det ämnet på Roleplaying is so gay, så jag går raskt […]

  2. Fast vet du vad? Det finns rollspelare/lajvare som också är politiker. Inte på riksnivå ännu, vad jag vet, men definitivt på kommunnivå. I alla fall en.

  3. Trollets mamma: Givetvis finns det det, det har ju fötts flera generationer av rollspelsnördar med samhällsintresse vid det här laget. Dock lyste de med sin frånvaro vid det här tillfället…

  4. Riksdagen veta hut? Tänk på vilket land vi bor i. Veta hut hör inte till riksdagens uppgifter. De ska besluta om saker (informerade eller inte) och sen inte ta något ansvar för beslutet. Så är det.

    • precis. och alla tjänar på att debatten lägger sig som statministern för den svenska bananmonarkin brukar uttrycka sin demokratisyn

  5. […] om rikdagsseminariet ”Brädspel och lajv som kulturform”: Signaler från Sverok Teresa Axners blogg Sveroks förbundsordförande David Gustafsson Inga kommentarer Kommentera Dela Skriv en […]

  6. Själv tyckte jag tipset om att lajva på medeltidsveckan var liksom pricken över i:et den där eftermiddagen. Skrev lite om seminariet här:

    http://vansterteknik.wordpress.com/2010/05/20/spel-i-kulturpolitiken-2/

  7. Inte politiker, men politisk tjänsteman. Började 1984, idag är jag 41 liksom resten av spelgruppen i E-tuna och SL Christer Regebro (Marsklandet, Enhörningshornet m.fl) strax äver 70.

    Jag tyckte att seminariet var intressant. Mitt inlägg var endast ett försök till att hitta vägar att sänka trösklarna in i hobbyn, delvis därför att jag uppfattat att momsfrågan gör att brädspelen ligger högre i pris än en del andra länder – strax över smärtgräns för en normal familj=1 spel omåret inköps.

    Jag håller dock med om att alldeles för många rd-ledamöter är för oinformerade och det var synd att inte fler anslöt till seminariet. Vi får ta någon sorts repris framöver!🙂

  8. För att koppla ihop första och tredje rubriken: att hobbyn får stöd som ungdomskultur handlar om hur regleringarna är utformade. Att ändra system och regler är i riksdagssammanhang lika lätt som att vända en supertanker, det tar tid och är omständligt. Av det skälet kom några förslag på alternativa lösningar från rd-led. OCh det är inget ovanligt att ledamöterna skickar med lite tankar när intresseorganisationer hör av sig för att få gehör för sin fråga.

    Eftersom jag i någon mening står men en fot på vardera sidan så kan jag i vissa stycken förstå den syrliga tonen, men detta var ett första försök och utfallet får väl ses därefter. Jag är mer intresserad av hur vi ska gå vidare.

    Hur får vi beslutsfattare att se rollspel m.m. som kultur, och vilka system behöver riggas om för att svara mot rollspel m.m. som kultur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: