Teresa

Grundkurs i nördfeminism 8: Objektifiering

In geekfeminism, Grundkurs on april 8, 2010 at 10:19 f m

Termen objektifiering kan användas i lite olika sammanhang, men om det är en feminist som pratar om det kan du utgå ifrån att det är sexuell objektifiering som menas. Vad betyder det då? Jo! För att citera geek feminism wiki (jag har faktiskt andra källor att tillgå, det är bara att den är så himla bra):

Objektifiering inträffar när en person ses som ett sexuellt föremål, när deras sexuella attribut skiljs av från resten av deras personlighet och deras existens som individ, och de reduceras till verktyg för njutning åt en annan person.

Bloggaren Dorothea Salo har skrivit en helt genial text om upplevelsen att bli objektiferad, eller ”the sickening grunch” som hon kallar det:

”Det är lustigt, det där med outfiten som fick de där töntarna att ge sig på mig. För några år sedan, i Indiana, hade jag på mig den en kväll när jag gick genom universitetsbibliotekets parkering tillsammans med ett gäng – kursare tror jag att det var. Just det, vi kom från ett forskningsmetod-och-resurs-pass.

Hur som helst, jag pratade med en annan ung kvinna om botgöring i irländska kloster eller nåt sånt när ett par snubbar i en bil började köra hela busvissla-glo-och-kommentera-menande-grejen, med särskilt fokus på mina bröst.

Där var den – the sickening grunch, känslan av att ofrivilligt kraschlanda tillbaka i min kropp – och inte i hela min kropp, utan i vissa delar av den. Samtalet var förstört. Jag kände obehag inför att pekas ut. Min samtalspartner kände obehag å mina vägnar, och (tror jag) lite nedvärderad själv; Att pekas ut är inte roligt, men att ignoreras är inte roligt heller, på sitt sätt. Eftersom jag kände av det sade jag nåt om att det bara berodde på mina kläder; hade jag klätt mig som min samtalspartner (sweatshirt och jeans) hade jag passerat obemärkt.

Vilket antagligen var sant. Det fick inte någon av oss att känna oss bättre till mods. Det hjälpte oss inte heller att reparera vår ödelagda konversation. Vi var inte två studenter längre; vi var inte två sinnen som sökte gemensamma tankar. Vi var två kroppar. Kroppar pratar inte om irländsk botgöring.

Notera, för övrigt, att jag inte var den enda kvinnan i berättelsen som kände the sickening grunch. Kvinnan jag pratade med kände den också. Jag skulle inte vara det minsta förvånad ifall andra kvinnor i närheten gjorde detsamma i någon grad; Själv har jag definitivt känt mig grunchad när kvinnor i närheten var de som blev huvudsakligt grunchade. Att döma en kvinna på det sättet förvandlar varje kvinna inom hörhåll till en kropp.”

Här är hela originaltexten. Äh vad fan, den är så bra, och du kanske inte älskar att läsa på engelska, så vi tar en bit till!

”Oräkneliga erfarenheter av the sickening grunch – inte bara en, inte bara två, utan många, många, som grunchee och som vittne – är vad som gör det så jäkla svårt att ta när ”sexig” och liknande sociala konstruktioner av kvinnlighet utan förvarning drar in min kropp i ett samtal som inte har med den att göra. Oavsett om jag vill det eller ej. Jag kontrollerar inte samtalet om min kropp. Det kan jag inte, förutom möjligen genom att få känslosamma utbrott som gårdagens.

Inte ens på internet, där ingen borde veta eller bry sig om att jag är ful. Alla de där människorna som orerar om att undkomma sina kroppar på nätet är män. Utan undantag (som jag hittat i alla fall), är kvinnor som skriver i ämnet mindre lyriska, mer bekymrade. De vet att de när som helst kan bli grunchade, tillfälligt drivna tillbaka in i de sexuella delarna av sina kroppar från vad som ska vara  sinnets och andens område. Vilken kvinna på nätet har inte varit med om det?

Det pratas mycket om kvinnors hat av sina kroppar, och det med rätta. Min egen historia är inte perfekt i det här avseendet ska Mung veta. Men jag vet inte om jag hört det sägas lika ofta att skadan inte bara kommer av ouppnåeliga skönhetsideal – utan omöjligheten att undkomma sin kropp, attraktiv eller ej. Att inte kunna undkomma att dömas efter sin kropp. Att inte kunna undkomma att vara  medveten om sin kropp och hur andra reagerar på den.

För mig är den oförmågan att undkomma min kropp mycket värre än de faktiska omdömena folk ger den. Jag är ingen filmstjärna, men vem bryr sig? Om det faktumet kunde vara oviktigt, om det kunde hamna i bakgrunden bakom mina samtal, min blogg, min yrkesutövning, mina promenader nedför gatan, skulle jag vara nöjd. Men det går inte, för min omvärld vägrar tillåta det.”

Ord och inga visor! Läs hela grejen, det kommer lite cringeworthy rollspelsanekdoter också…

När vi ändå är inne på ämnet kan vi ju passa på att reda ut allt det här med den manliga blicken. Med den manliga blicken, eller the male gaze, menar man i filmsammanhang när kameran, som agerar publikens blick, beter sig som en heterosexuell (och enormt creepy) man, till exempel genom att dröja sig kvar vid kvinnors kurvor. Laura Mulvey, som lanserade termen på 70-talet, hävdar att den manliga blicken trumfar den kvinnliga blicken. Eftersom mannen har makten i samhället finns det inte en motsvarande heterosexuell kvinnlig blick som på samma villkor objektifierar män.

Enligt Mulveys teori förnekar den manliga blicken kvinnors handlingskraft, och jämställer dem i processen med föremål. Alltså måste den kvinnliga läsaren eller tittaren uppleva berättelsen indirekt, genom att identifiera sig med en mans perspektiv.

Är du med? Den manliga blicken, som är den enda blick in i filmerna vi har att tillgå, behandlar kvinnor som föremål. Om kvinnor ska kunna titta på film överhuvudtaget måste de alltså liera sig med den manliga blicken och titta på kvinnor som  föremål och män som handlare. Det innebär att kvinnor är vana att betrakta och utvärdera sig själva och andra kvinnor som objekt. Om du vill se en film med utpräglad manlig blick finns många, många exempel, Pretty Woman är ett av dem (om du kollar in scenen som börjar strax efter 4:30 och fortfarande inte förstår vad jag pratar om kan allt hopp vara ute). Filmer fria från den är mer sällsynta, men Mama Mia gör ett bra jobb (dessvärre hittar jag inga youtubeklipp som lika effektivt illustrerar poängen där, men c’est la vie).

Teveserien Mad Men är helt sjukt bra för att illustrera typ all feministisk teori som finns (Herregud! Jag borde gjort en grundkurs i feminism helt baserad på Mad Men-exempel! Oh well, nu är det försent). Jag har inget manus till hands, så nu blir det fritt parafraserat:

Peggy Olsen: Du, det här med att vi försöker sälja läsk till kvinnor genom att visa upp en sexig kvinna, är inte det lite bakvänt? Det är ju inte män som är målgruppen?

Don Draper (suckar tålmodigt): Så här fungerar det lilla vän: Kvinnor vill vara vad män vill ha. Alltså kommer de att köpa läsken för att bli som kvinnan i reklamen.

Don förutsätter (skräll) att den manliga blicken inte bara är något av naturen givet, utan dessutom ett bra redskap för kvinnor i den eviga kampen att göra sig själva behagligare för en potentiell make. Det är vad vi kallar internaliserad manlig blick (en underavdeling av internaliserad sexism), alltså att kvinnor har gjort den manliga blicken till måttstocken de mäter sig själva efter – en användbar strategi för att fungera bra i samhället, not so much för att förändra det.

”Men,” frågar sig nu vän av ordning, ”får man inte tycka att nån är snygg utan att vara ond?” Jodå, det är inte det det handlar om. Sexuell attraktion och sexuell objektifiering är två helt skilda saker. Att tycka att någon är het är inte att objektifiera dem. Att använda människor som ”sexkomponenter” utan egen vilja är det däremot. Signaturen Earlbecke har förklarat det hela på ett utmärkt sätt i sin text But Don’t You Like To Be Objectified Sometimes?

”När man finner någon attraktiv, ser man fortfarande den personen som en människa. Man är båda aktiva deltagare i en interaktion. Ingen kan ha en relation med ett föremål; relationer är dynamiska, ömsesidiga processer för alla inblandade. Relationer är en aktiv process. I objektifieringsprocessen behåller bara ena parten sin aktiva vilja.

Det är inget fel på önskan att underordna sig, önskan att vara passiv, i en sexuell eller romantisk dynamik. En del är mer bekväma i dominanta eller underordnade relationsroller. Men detta är fortfarande ett aktivt, ömsesidigt beslut, och det är det som är skillnaden. I mina relationer med min familj tycker jag om att ta hand om och serva andra, jag tycker om att laga mat och har inget emot att städa eftersom det gör allas liv lättare. Om ett ungt syskon är sjukt kommer jag att strunta i mina egna önskningar, mina egna planer för dagen, så att jag kan försäkra mig om att hen har det bra. Jag skulle göra detsamma i en romantisk relation, eftersom min personlighet är så och det är vad jag gillar. Jag gör det inte för att det förväntas av mig (det gör det inte), utan för att det är den roll jag mest gillar att utföra. Denna underordning gentemot andras behov och önskningar är ett sätt att uttrycka kärlek. Om den här underordningen inte är ett aktivt uttryck för någons genuina personlighet och önskningar utan tvingas fram – vilket inte är ovanligt –  innebär det att det pågår misshandel i relationen.

En riktig relation tillåter alla inblandade att bete sig som de vill, att fylla vilken roll de önskar. Det gör inte objektifiering. Objektifiering tvingar på objektet en roll och ett syfte, vilket även i det hypotetiska fall där den råkar sammanfalla med hur personen vill uttrycka sig, ändå begränsar personens förmåga att vara något utöver den snäva ramen av förväntningar. Det är fortfarande fel, och det är alltid fel.”

Läs övriga delar i grundkursen här.

  1. […] det så har Teresa Axnér på Roleplaying is so Gay gått igenom male gaze alldeles nyligen. Läs om det och rapportera sedan om varför GoW III […]

  2. Så om jag vill sälja en produkt så skall jag först använda en välsvarvad kvinna i reklamen. Och om en tjej opponerar sig mot objektifieringen så skall jag påtala hennes välbehag så att hon tystnar?

    Vari ligger nackdelarna?

    (Är ironisk men ändå intresserad av svaret)

  3. […] som kommer vara en piece of cake för dig att hänga med i eftersom du redan läst in dig på objektifiering och den manliga blicken. Notera att en kommentator till och med namedroppar Laura Mulvey – som du vet precis vem det […]

  4. […] 13, 2010 at 9:26 f m Signaturen Arvid har ställt en högst giltig fråga i kommentartråden till objektifieringstexten från härom dagen: Så om jag vill sälja en produkt så skall jag först använda en välsvarvad […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: