Det finns mycket jag vill prata om – men även om det på ett sätt är rätt forum, så är det mycket som jag behöver prata om i en tryggare, dialogmöjlig miljö. Delvis av det skälet, och även av respekt för andra, specifika individer, kommer jag inte prata så mycket om enskilda fall, men jag kan åtminstone säga detta: Jag har, mer än en gång, gått över en annans person gränser i en sexuell situation. Jag har bidragit till ett socialt klimat som öppnar vägar till gråzoner, där det blir fel. Det finns inte mycket jag ångrar i mitt liv, och önskar jag kunde göra ogjort. Det här önskar jag att jag kunde göra ogjort.

Det blir en del insikter när sådant kommer tillbaka. Speciellt en gång kom det som en chock, första gången. Då hade det gått två år från tillfället då jag gått över den andres gräns, och jag hade, korkat nog som det är, inte haft en aning om att jag hade gjort så. Tack och lov för att det har kommit tillbaka, för som så ofta är ska det mycket till för att inse när en har gjort fel. Ack och ve för att det skulle behövas. Gissa om det fick mig att börja fundera på min syn på relationer och andra människor. Gissa om jag önskat mig ett forum där jag, utan oro för min egen skull eller för den andres skull kunnat prata om det här. Den andres skull säger jag, för denne, i det här specifika fallet, vill enligt gemensam god vän inte att det ska bli en stor grej.

Så, låt mig berätta vad har jag funderat mest på. Jag ser mig själv som en ganska snäll kille och tror de flesta som känner mig håller med. Jag är hänsynsfull och hjälpsam, bryr mig om vad som uppskattas – länge var jag direkt mesig och ganska undergiven. Det här tror jag är farligt.

Med den självbild jag har haft, och den påföljande bild jag har haft av andra människor, så har jag helt enkelt utgått ifrån att om jag gör fel så kan den andre personen ta mig i örat, problem solved. Den andra personen är den som har kontroll. Jag är visserligen lite större och starkare rent fysiskt, men vilken del hade det i min självbild? Ganska liten – jag var ju den mindre i det sociala.

Jag är man, jag är fysiskt stark, och jag har även som den person som sett sig som liten i det sociala haft perioder då jag varit väldigt självsäker med god självkänsla. Då utan insikten att jag då har kontrollen och måste vara noga med signaler från min partner, så att hen är med på leken. Speciellt om personen vanligtvis var större än mig, rent socialt – jag trodde ju fortfarande att den andra personen kunde säga ifrån utan att jag skulle kunna undgå att förstå. Men, det som jag inte förstod, en person som rent fysiskt är större och starkare än du är själv och är fysiskt väldigt nära är ganska skrämmande. Jag, skrämmande? Döm min förvåning när jag insåg att så var fallet.

Efter det första chocktillfället så har jag såvitt jag kan bedöma inte, eller åtminstone i kraftigt minskande grad, gått över någons gräns. Jag har blivit väldigt noga med att det ska finnas ett väldigt tydligt ‘Ja’ med i bilden, och framförallt fokuserar jag mer på vänner och mindre på relationer. Jag hoppas de personer jag skadat kommer ur det här välbehållna, jag hoppas jag kommer förlåta mig själv i framtiden, jag gör mitt bästa för att göra världen bättre.

Hur som helst, kille. Var försiktig, du är otäckare än du tror, även om du är snygg, het och attraktiv, och den oerhört starka person som du raggat upp kan vara rädd för dig och för tillfället inte alls särskilt stark. Har du fått ett väldigt tydligt ja?

Jag är ung, väldigt ung som i den benämningen att jag inte ens har fyllt 18, och jag borde vara ute och hångla med olika killar varje helg, för det är sådant man ska göra när man är ung. Men jag gör inte det, för min tilltro för pojkar har brustit totalt, jag ser alla som svin och de som jag trodde var motsatsen har ganska snabbt visat att så inte var fallet. Kanske är det mig det är fel på, kanske dras jag till alla dessa pojkar, men nu skulle jag vilja berätta om den första gången jag kom i kontakt med det sexuella. En vårdag, för något år sedan, det var jag och min bästa tjejkompis, killen hon var upp i öronen kär i och hans kompisar. Jag följde mest med som stöd på denna övernattningen, inte kunde jag lämna henne ensam med några relativt okända killar. Det här var ju ändå ganska kul, jag hade ingen erfarenhet av killar, kanske kanske fanns det en potentiell pojkvän där tänkte jag, kärlekskrank som jag var.

Vi kollade på film, min kompis och killen hon var kär i gick iväg, men jag låg kvar, med benen över honom, för att det var skönt, inget annat. Plötsligt började han smeka dem, jag lät honom fortsätta, det var ju ganska skönt, det var ju ändå första gången en kille överhuvudtaget såg på mig. När han slutade gjorde jag något med benet för att han skulle fortsätta, och det gjorde han. Plötsligt flyttade han sig uppåt, mot mitt underliv, och jag ville inte, inte alls, så jag skruvade på mig, vred på mig och drog upp benen. Han slutade. Tills jag hade somnat. Där, under filten fortsatte han, och jag halvsov, så vad skulle jag göra? När jag vaknade med ett ryck gick jag in och sov. Tidigt nästa morgon fortsatte det, och jag lät honom vara, det var ju en trång säng, jag kom inte undan. Han förde min hand innanför hans kalsonger. Jag vill inte alls utan drog tillbaka den men lät honom vara.

Såhär i efterhand har jag inte förstått varför. Varför jag lät honom fortsätta. Men jag var så ung och dum och så jävla oerfaren och ville så gärna bli sedd. Det är ingen som vet om det här, ingen av mina kompisar, bara alla killar han spred ut det till. Som gjorde mig smutsig och lätt. Hade jag varit lite klokare att jag dragit mig undan och sedan förbarmat han i all evighet, för den makten hade jag, jag hade kunnat gjort han till den äckliga. Men jag lät han vara, för jag antog att det var sådant här man gjorde när man var tonåring och sov över hos varandra.

På sistone har jag väl kanske mer känt mig som en ung farbror, med nackspärr och krämpor och allt. Jag närmar mig ju trots allt trettio. Men jag vill prata om att jag har en klump i halsen. Den har liksom kommit till mer med åren, jäst på något vis.

När jag var yngre var jag ”populär”, ni vet en av de där tuffa killarna med självförtroende. Inte på låtsas så att jag blev en ”värsting” för att bevisa det, utan den där självständiga outsidern som hade massor av vänner men ingen som förstod. Jag umgicks med folk som var äldre än jag, bodde utomlands på loven och sket i vad alla tyckte. Men samtidigt var jag ”god” på det där sättet som kärleksfulla och kloka föräldrar med pedagogisk bakgrund gör en, om man lyssnat lite. Liksom tuff och mjuk med massor av civilkurage. Så vill jag fortfarande se på mig själv, men klumpen jäser.

Jag har med tiden insett att jag är ”han”, killen som någon förlorade oskulden till. Killen någon blev ihop med och tänkte att du ”måste” ligga med för att han är populär, och det är sånt man gör i ett förhållande. Men jag fattade det inte då. En sommar när jag bodde hos släktingar blev jag ihop med en fransyska, jag hade ljugit om min ålder och alla jag kände där var 16-17. När sommarlovet tog slut tog jag med mig mitt självförtroende hem. åren efter det byggdes klumpen. Jag ville ingen illa, jag tvingade ingen. Inte fysiskt. Inte medvetet. Jag var hög på hormoner och tonårskärlek. Ingen del av mig förstod den press som fanns. Sex var ju det bästa med livet! Närheten och huden. Jag hade flera förhållanden, vissa ledde till sex och andra inte. I den åldern var ”hångla” en plan för helgen.

En flicka jag helt kärade ned mig i (Vi kallar henne ”J”) bedyrade att hon inte var oskuld och att sex inte var en stor grej. Efter att vi låg första gången grät hon. Jag trodde att det var mig det var fel på, försökte trösta, be om ursäkt. Hon förklarade att hon bara mådde dåligt över sitt ex. Att det inte var mitt fel. Jag fattade det inte då, kanske det var för lätt att låta skulden rinna av, men idag förstår jag att hon inte ville ha sex. Hon ville kanske vilja, men hon ville inte. Jag hade sex med en tjej som inte ville. Klumpen växer.

Vi var ihop ett tag, länge med kajalbestyckade tonårs mått mätt. Vi skildes åt som vänner. Jag har kvar ett kort.

Nu för tiden är jag killen som är vän med alla sina ex.
Snäll, omtänksam, tålmodig och ärlig.
Undviker aktivt gråzonerna.
Jag vet nog bättre nu.
Men klumpen är ikapp.
Jag vet att jag har varit ett svin.
Flera gånger.
Mot flera olika flickor.
Under flera år.

Jag hittade ”J” på Facebook.
Jag fick bli hennes vän.
”Ledsen att jag var ett as mot dig när vi var ihop…”
”Ledsen att jag var ett as tillbaka! =)”
Klumpen är kvar.

As the description on the #prataomdet blog says:

In the wake of the doubt and skepticism directed toward the women who filed charges against Julian Assange, journalist Johanna Koljonen recently tweeted openly and intimately about drawing lines, negotiating gray areas and speaking out against violations in sexual situations. Hundreds followed Koljonen’s example on Twitter under the hashtag#prataomdet (”#talkaboutit”). As a result of this debate, several Swedish magazines, newspapers and other media outlets are publishing pieces on the subject.

Something is going to change. We are going to dare to #talkaboutit.

Though this conversation was inspired by how Julian Assange’s accusers were treated in the media, it is not about them, Assange, or whether he is guilty. The Assange trial is a jumping off point to a much more personal conversation. About the times when our boundaries were violated, but we didn’t say anything because Nice Girls Don’t Do That or because Men Always Want It. About times when we violated others without realizing it. About times when we violated ourselves. It is about finally opening the flood gates to an honest conversation about sex and consent.

In the last two days, thousands of Swedes have joined the conversation, and pretty much every major Swedish media outlet has gotten involved. The word has spread outside of Sweden, through Jessica Valenti, Melissa McEwan and others. We’re hoping you want to join in.

The hashtag #talkaboutit isn’t about linking to awesome articles on Julian Assange’s guilt or innocense. It’s not about shaming Michael Moore. It’s not even a space exclusive to people who label themselves as feminists. It’s for sharing stories about the gray area of sex and violence, and for encouraging those who are able and willing to do it.

You are all so very welcome.

För ett gäng år sedan var jag på en fest. Jag hade druckit alldeles för mycket och slocknade på en säng i en hög med jackor. När jag vaknade hade det gått tid – kanske en kvart, kanske tre timmar. Förmodligen var det längre än en kvart, eftersom en snubbe som inte hade varit i rummet senast jag var vid medvetande (och som jag knappt hälsat på) hade tungan i min hals.

Här hade jag ett val. Jag kunde putta bort honom och säga högt så de i rummet bredvid hörde att jag inte ville. Jag kunde frågat honom vad han trodde att han höll på med. Men i stället slog en svår handlingsförlamning till. Att göra så skulle vara att skämma ut honom. Och mig – jag visste ju inte ens vad som hade hänt! Att knuffa honom ifrån mig i den förvirrade stunden kändes helt ohanterligt och stort och våldsamt och som att ställa till det största dramat som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kändes anspråksfullt att hävda att jag var ett offer. Skulle min röst ens bära? Och för allt jag visste kanske jag hade betett mig som om jag ville bli hånglad med, i så fall skulle det ju vara jättepinsamt och konstigt om jag plötsligt började bråka. Killen var säkert jättesnäll! Det här med att han skulle försökt ge sig på en medvetslös tjej är en ganska extrem anklagelse att komma med – det kunde ju absolut vara ett missförstånd av något slag.

Så jag hånglade med honom i stället. Det var enklast så. Och det var allt som hände.

Nästa morgon vaknade jag bredvid honom i sängen med SKAMMEN runt halsen. Jag, den stenhårda feministen, den tuffa bruden som inte tar skit hade svikit allt jag står för – och inte ens medvetet! När jag fick tillfälle att leva min ideologi i praktiken så skedde någon slags mental kortslutning och jag bara stängde ner. Jag hade inte varit rädd för att utsättas för våld. Det som hände var att jag ställdes inför risken att skapa en pinsam situation för en främmande man, och omedelbart bestämde att hans sociala status var viktigare än min rätt till min egen kropp. Jag vet, det är lika obegripligt för mig.

Han var på strålande humör och ville kramas, jag tog mig (artigt!) ur sängen och fick på mig de av mina kläder som åkt av under natten. I huset där festen varit, ett kollektiv, satt folk och åt frukost och sade god morgon när de fick syn på mig. Jag insåg att i alla dessa människors huvuden var det som hänt mellan honom och mig ett vanligt hångel. Sedan insåg jag att de hade rätt. Någon hade gått över mina gränser och jag kände totalt äckel inför situationen och mig själv – men hur skulle han kunna veta det?

Efteråt ville jag prata om det. Jag pratade med människor nära mig, och jag pratade med andra unga tjejer som jag inte kände jätteväl. Jag fick två sorters reaktioner. Den första (som jag fick av i princip alla män jag pratade med och typ 60% av kvinnorna) gick något i den här stilen: ”Men varför sade du inte ifrån? Din reaktion är helt ologisk och onaturlig, och du måste vara den enda i världshistorien som betett dig så. Hur kunde du?” Ofta levererades den med en dov fientlig ton, som om jag hade förstört något.

Den andra reaktionen var annorlunda: ”Jag vet. Så var det för mig med.” Och ur kvinnornas munnar strömmade berättelser. Om chefer som krävt sexuella tjänster av tonåringar, om snubbar som ”hjälpt en hem” från krogen när man var för full, haft sex med en när man varit medvetslös och sen föväntat sig tacksamhet. Om känslan av att vara helt själv, av att ha gått utanför manuset för hur vi pratar om sex och inte veta vad man ska ta sig till. Om den paniska rädslan för att vara otacksam och till besvär, om viljan att göra vad som helst för att rädda situationen och inte skapa dålig stämning, och om den överväldigande känslan av skam efteråt.

Jag har tänkt på det här väldigt mycket sedan dess. En del av det kommer jag aldrig riktigt underfund med, till exempel om jag har rätt att vara arg på snubben eller inte. Men en annan del är väldigt tydlig för mig. När vi pratar om sexuellt våld använder vi oss av bilder och ett språk som inte har något att göra med människors verkliga erfarenheter. Vi pratar om sexuellt våld som att det är en TV-film där Tori Spelling sitter och gråter i duschen, som att några billiga klichéer är Sanningen, och som om allt som inte ryms i dem är suspekt. Som att det finns ett Rätt Sätt för den som utsätts för övergrepp att bete sig, och som att vi bör ogiltigförklara alla andra. Och det gör mig så bottenlöst arg.

Här finns mer praktisk info och här kan du läsa en DN-intervju med undertecknad inför eventet.

Agency är ett sånt där ord som är otroligt bra men inte har någon klockren översättning – jag använder tills vidare handlingsutrymme. Geek Feminism Wiki beskriver agency som ”möjligheten för en person, eller agent, att handla själv. En person som inte tillåts handla själv har brist på handlingsutrymme, eller kan sägas ha blivit förnekad handlingsutrymme.”

Från början är ordet en sociologisk term som används tillsammans med struktur. I det sammanhanget innebär struktur samhällets tvingande form (både fysisk och social) och handlingsutrymme individens möjlighet att aktivt göra val och påverka sin situation. Till exempel kan jag inte göra så mycket åt hur staden jag bor i är planerad, men jag kan själv bestämma hur jag använder de platser där jag tillåts vara. Paret handlingsutrymme/struktur kan jämföras med arv/miljö i det att det finns olika skolor som inte är överens om hur balansen mellan de båda ser ut.

Vad har då detta med jämlikhet att göra? Jo! Tidigare har vi ju pratat om filmkritik och den manliga blicken, och det här är en fortsättning på samma tema. I en överväldigande mängd av de filmer och böcker som produceras är det männen som är aktiva handlare medan kvinnorna inte tycks ha mycket till egen vilja eller handlingskraft. Ett klassiskt exempel är Prince of Thieves, där Marion är hur tuff som helst i början, men lik förbannat står bredvid och piper på hjälp när det blir dags för slutstrid.

Det jag säger här är inte att kvinnor aldrig får vara svaga och behöva hjälp, men att det finns en berättelse som vi harvar om och om igen i vår kultur, en berättelse där mannen är den handlande huvudpersonen medan kvinnan är den som blir hjälpt. Det här problemet finns också i ett rasperspektiv – Alltför ofta är temat i filmer som säger sig handla om social rättvisa att en vit snubbe kommer in och räddar de stackars tacksamma infödingarna. Det blir en spännande historia och har alla möjliga dramaturgiska poänger, men problemet kvarstår att den förutsätter att tittaren tänker på utsatta grupper som några som behöver räddas av en ädel frälsare från ovan. På ytan handlar de här historierna om att ifrågasätta orättvisor och förtryck, men invävt finns också den konservativa värderingen att det hänger på en särskilt lämpad ledare att styra upp läget (det som brukade kallas för den vite mannens börda för bara några årtionden sedan). Samma värdering genomsyrar till exempel Matrix-filmerna. Den breda massan är lika ointresserad som oförmögen att ta makten över sina liv, därför är det upp till den unika frälsargestalten Neo att tänka åt dem. Om man vill ha ett något aktuellare exempel, har youtubesignaturen lewistonvideomaker gjort en remixvideo med Avatar som utgångspunkt för att illustrera bilden som förmedlas av vita respektive ickevita i Hollywood.

”They hope to gain their freedom. I’m going to give it to them” är en perfekt sammanfattning. Huvudpersonen är en vit man, ”de” behöver hans hjälp, och det är han som sköter handlandet. Hur hade Avatar sett ut om det inte var en man från jorden som spelade huvudrollen, utan na’vierna själva? Det är jag förstås inte den första som tänkt på, och du kan bland annat läsa en mer djupgående diskussion på temat här.

Tillbaka till kvinnorna. Även då de tänker och handlar i våra berättelser gör de det oftast i förhållande till en man. I ”tjejfilmer” är kvinnan i centrum, men har oftast som huvudsaklig drivkraft att bli bekräftad av en man. I filmer som riktar sig till både män och kvinnor är det alla birollers uppgift är att supporta huvudpersonen – som lustigt nog råkar vara man nästan varenda gång. Kvinnor används ofta som motivation (á la tillfångatagen prinsessa eller tragiskt våldtagen/ihjälslagen flickvän), men får sällan vara den som själv driver handlingen. Det här hänger ihop med resonemanget som du kanske känner igen från den andre-artikeln – Att den vite mannen är en ”allmänmänniska” som alla kan känna igen sig i, medan kvinnor eller bruna människor företräder något slags specialintresse.

Det finns en hel flora av bister humor om mainstreamkulturens kasshet. En av serietecknaren Alison Bechdels strippar gav till exempel upphov till uttrycket Bechdeltestet, som senare blivit en feministbloggklassiker. För att klara testet måste en film innehålla

a) Minst två kvinnor

b) som pratar med varandra

c) om något annat än en man.

Det är förvånansvärt få filmer som klarar testet – inte minst i nördgenrerna. Men bara för att film passerar Bechdelnålsögat betyder det inte att den är superproggresiv för det – Trollkarlens lärling fixar det till exempel genom att de enda två kvinnliga talrollerna som inte sitter inspärrade hela filmen i en magisk docka (!) har ett tre meningar långt utbyte en timme in.

Det finns böcker, filmer och teveserier där kvinnor har gott om handlingskraft- och utrymme, men man får leta lite efter dem. Just nu skulle jag rekommendera TV-serien Fringe, filmen Salt och Sookie Stackhouseböckerna (hon är både listigare och mindre irriterande i textform). Några riktiga bovar är Supernatural och Inception. Liten disclaimer: Att en film/serie/bok är bra eller dålig på jämlikt handlingsutrymme säger förstås ingenting om dess kvalitet i övrigt.

Ras är naturligtvis en hittepåkategori. Den är en smidig syndabocksmodell som låter utsatta människor skylla på andra utsatta människor i stället för att ifrågasätta makten. Men det är en hittepåkategori som vi alla hjälps åt med att hålla liv i, och som gynnar de av oss som råkat födas i ”rätt kropp” oavsett vad vi tycker om det. Som Louis CK säger: ”If you’re white and you don’t want to admit it’s great, you’re an asshole.” Vi inte har råd att beskriva rasismen som något som handlar om vilken sorts människa man känner sig som, för det kommer vi ingenstans på. Särskilt inte när det gäller att konfrontera alla de sätt som vi ”snälla” vita människor upprätthåller idén om vit överhöghet.

Men det är inte Sverigedemokraterna som är problemet. We have bigger fish to fry.

Den här valrörelsen är ännu ett exempel på att det politiska samtalet i Sverige har havererat fullständigt, och att vi tydligen har droppat det där med grundläggande samhällsanalys helt. Ingenstans under valrörelsen har jag till exempel sett en enkel, saklig förklaring av varför det är konstigt att moderaterna kallar sig för ett arbetarparti. Människor med rödgröna sympatier klagar på att folk röstar med plånboken, som att det vore något dåligt att gynna sina egna intressen. Som om den borgerliga politiken faktiskt ger alla mer cash, men att man ändå ska rösta emot för att vara snäll. Som om de liberala tongångarna att socialister styrs av jantelag och Luther på axeln vore sanna. Men det är inte Luther som sitter på min axel utan Karl Marx, och han viskar i mitt öra att intresset aldrig ljuger.

Det finns inget ”samhällets bästa”. Det finns bara särintressen, eller klassintressen som de också kallas. Det är så man använde klassbegreppet en gång i tiden you know, som en samlande beskrivning av de grupper i samhället som hade liknande intressen. Den som äger företaget jag jobbar på har ett intresse av att jag ska jobba så hårt som möjligt för så liten ersättning som möjligt. Mitt intresse är det motsatta, och så är det bara. Det handlar inte om vilken sorts människor vi är.

Borgerliga tyckare brukar ofta måla ut socialdemokratin som den riktiga förtryckaren, och det är svårt att tycka synd om ett parti som suttit vid makten i större delen av ett århundrade. Det betyder inte att det inte finns en arbetarklass längre, det betyder bara att den blivit sviken. Eller snarare att intresset har talat sanning igen. Karriärsossarnas toppskikt spelar golf och äger tjusiga hus. Makt korrumperar och det kommer alltid vara upp till dem som står längst ner att sparka uppåt, för ingen kommer att göra det åt dem. Moralen och de vackra utfästelserna står sig slätt mot intresset. Och det är så det kommer sig att en socialdemokrat kan stå i morgon-TV och argumentera att en laglig fackblockad är detsamma som maffiametoder.

En sådan här dag kan jag känna mig väldigt trött. Inte för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, inte för att blåa blocket vann, utan på grund av den förvåning och besvikelse som bubblar i feeden. HUR kunde det gå så HÄR? Hur kan vi ha RASISTER i riksdagen? Bäst att vi omedelbart startar en facebookgrupp, och ska vi värva JÄTTEMÅNGA röster om fyra år, nästa gång någon bryr sig om vad vi tycker. Dude. Politik händer 24/7, det finns de som har ett intresse av att hålla oss utanför makten, och de nöjer sig inte med att starta en facebookgrupp.

För vad gör jag nu? Jo, jobbar på motherfucking P3 KULTUR bitches! Sveriges överlägset bästa radioprogram, med enbart genier i redaktionen, har i nåt slags anfall av sinnesförvirring släppt in min högst suspekta person över sommaren. Vi sänder tre helt nya program i veckan (tisdag-torsdag 10-12) plus ett best-of samma tid på fredagarna. Mina ord är med i varje program, och oftast min röst med. Hittills har jag gjort reportage om exporten av svensk mörkerkultur samt kungafamiljen och den heliga graal. Och döden är, som det heter, bara början. Jag har funnit min flock.

Alla program som redan sänts kan laddas hem som pod, det är bara att glida in på P3 Kulturs hemsida. Twittrar gör jag förresten fortfarande (faktiskt flitigare numera), du hittar mig under teresaaxner om du är so inclined.